Sista praktikdagen

Jaa, i fredags hade vi vår sista praktikdag på White. Den började med ett möte klockan 10, som precis som mötet den första dagen handlade om projektet för arbetsförmedlingen. Nu hade de kommit längre, och i början av nästa vecka ska de ha en första presentation av projektet för uppdragsgivaren. Mötet gick därför mycket ut på att gå igenom alla punkter och fördela det sista som skulle fixas så att allt blev klart inför presentationen. På bordet framför dem hade de lagt ut massvis med bilder och ritningar att titta på och prata om. Hela mötet utgick de från en lista där de hade skrivit upp allt de skulle presentera för uppdragsgivaren. De gick igenom listan punkt för punkt, pratade om vad de hade gjort, vad de skulle säga och fördelade det arbetet som fortfarande inte var färdigt. Eftersom det bara är en första presentation de ska ha behöver inte allting vara definitivt färdigt. Därför gick ganska mycket av mötestiden åt till att diskutera vad de skulle prioritera att jobba med nu fram till den första presentationen och vad som kunde vänta till ett senare tillfälle. Annars kan man ju ägna hur mycket tid som helst åt varje liten detalj.. Mycket tid gick också åt till att prata om hur man skulle utforma själva presentationen. Skulle de bara visa alla bilder, ritningar och förslag digitalt eller skulle de också ha med sig papperskopior och materialprover? Den diskussionen tyckte jag var ganska intressant, för jag hade nog trott att de hade nånslags riktlinjer för det som de brukade följa. Men tydligen var de inte helt överens.. Å ena sidan är det lättare att förstå hur de menar om man får se materialprover, och kunden brukar ofta vilja behålla några papperskopior för att komma ihåg hur förslaget såg ut. Å andra sidan verkade inredarna inte jättepigga på att låta dem få några papperskopior, eftersom det bara är ett första förslag de visar. Tydligen blir det väldigt lätt då att kunden vänjer sig så mycket vid den bilden av hur det ska bli att de blir negativa till de förändringar som kan behöva göras..
Det här mötet kändes ganska stressat, alla ville få klart så mycket som möjligt innan presentationen. Det var något helt annat än det första mötet när de mest brainstormade. Samtidigt kändes det också som om de var nöjda med vad de skulle visa, glada att de kommit så pass långt och positiva inför presentationen.
Det var väldigt roligt att få vara med på flera möten om samma projekt, då kändes det verkligen som om vi kunde följa en designprocess på riktigt istället för att bara få den berättad för oss. Samtidigt är det här projektet fortfarande väldigt mycket i början, så vi har inte direkt kunnat se så väldigt många olika delar av processen. Men eftersom nästan alla projekt tar betydligt längre tid än de veckor vi har fått praktisera så är väl det här det närmaste vi har kunnat komma och det bästa vi kunnat göra.

Efter lunch fick vi dessutom prata med två unga inredningsarkitekter, Hedvig och Tove. De hade precis lämnat in ett bidrag till en tävling, som handlade om att bygga om det stora gamla posthuset i Göteborg till ett lyxhotell. Ägaren ville att hotellet skulle bli det självklara valet för exempelvis artister och andra kändisar som kommer till Göteborg, och att det skulle stå i tidningarna hur hundratals fans väntade på sina idoler utanför just det hotellet. I det här projektet hade man en väldigt stor budget, vilket gjorde att Hedvig och Tove kunde ta ut svängarna mer än vanligt. Dessutom skulle det bara vara ett förslag, de skulle visa någonslags drömbild över hur de skulle göra om just de skulle vinna tävlingen och få uppdraget. Därför behövde de inte vara jättenoga med att varje liten detalj vekligen var fullt genomförbar, även om de förstås inte kunde vara helt orealistiska.. Det var roligt att få se hur deras förslag såg ut, och de var glada för ägaren hade verkat väldigt positiv när de presenterade sitt förslag. Men det var som sagt en tävling så ingen vet ännu om de verkligen får uppdraget. Skulle de vinna är det ett stort projekt som många fler på White måste börja jobba med för att få det att gå ihop, trots att det fortfarande är många år kvar tills det ska vara klart.